Joakim Anger bloggar: Historien som ett vapen

- Ett Makedonien på väg mot nya mål... Joakim Anger

Redan på flygplatsen i Skopje anar jag att något nytt är i gång i landet. I ankomsthallen i den sprillans nya" Alexander the Great Airport" välkomnas jag med SMSet, "Welcome to the cradle of civilization". Jag är på plats i Skopje för påbörja arbetet med att utvärdera resultat och dra lärdomar av det svenska stödet till Makedonien. Den svenska regeringen bestämt att stödet ska avvecklas och nu förväntas vi, ett team på sammanlagt 7 konsulter (varav 5 lokala), utvärdera stödet från starten 1999 fram till dags dato.

Den dubbla espresson smakar som vanligt ypperligt på kaféet vid det stora torget, makedonska flaggor, eller "frihetens nya sol" som den kallas vajar från de många nya och höga masterna. Jag får en känsla av att folket på torget går rakare i ryggen nu jämfört med sen jag var här sist, för två år sedan. Min första tanke är att Makedonen verkligen verkar vara på gång ekonomisk och att det nu har färgat av sig på självförtroendet. På gatorna i huvudstaden samsas splitt nya dubbeldäckare av Londontyp (visserligen "made in China") med gamla jugoslaviska dieselmonster och jag ser många nya mode- och designbutiker längs gågatorna.

Makedonien är sedan flera år ett kandidatland för att bli medlemmar i EU. Redan 2008 lovade Kommissionen i Bryssel att landet skulle få påbörja förhandlingar. Makedoniens södra granne har dock konsekvent satt käppar i hjulet för att landet ens ska kunna påbörja förhandlingar och den långa resan mot ett fullvärdigt medlemskap i unionen. Ett konsensusbeslut i det Europeiska rådet är nämligen nödvändigt.

Relationerna med Grekland är inte helt enkla, dessutom har landet också förhindrat att Makedonien ska kunna bli medlem i NATO. Orsaken som här i Norden kanske uppfattas som en bagatell och kuriosa är det sannerligen inte här. På Balkan är nämligen historien ständigt närvarande och används i alla möjliga och omöjliga sammanhang som ett vapen i debatten. Enligt Greklands regering kan Makedonien inte kalla sitt land "Republic of Macedonia" då det ju finns en region som heter Makedonien, där Thessaloniki är den naturliga huvudorten. I EU dokument kallas därför landet fortfarande för the "Former Yugoslav Republic of Macedonia" (FYROM)- vilket uppfattas som en grov kränkning av de etniska makedonierna, medan de etniska albanerna i landet i alls bryr sig om frågan och helst vill få den överstökad. Men med Greklands svåra ekonomiska problem och nya koalitionskrisregering (inkl. Nea Demokratia vars ledare Samaras har gjort politisk karriär på den makedonska namnfrågan) bedöms det av många som än mer osannolikt att Makedonien ska få påbörja förhandlingar inom de närmaste åren. Även om den grekiska situationen gett upphov till skadeglada skämt av typen - vet du hur en typisk tysk familj ser ut- nej? - Jo "en man med fru, två barn och en grek" så har Greklands ekonomiska problemklara återverkningar också på den makedonska ekonomin.

Till råga på allt har löftet från europeiska kommissionen att påbörja förhandlingar lett till en exodus av i stort sett samtliga bilaterala givare och andra internationella aktörer som bara för ett par år sedan såg en ljusnade och tydlig väg framåt för landet. Det är därför inte konstigt (utan närmast logiskt) att makedonierna känner sig övergivna och att politiska processer och utvecklingen i stort avstannar . EU skriver t.ex. i sin senaste sk. "progess report" att landet inte går framåt utan tillbaka beträffa skyddet av pressfrihet, och möjligheten för det civila samhället att verka i landet. Flera mediebolag som opponerat sig mot regeringen har på oklara grunder tvingats stänga igen sin verksamhet och alltfler tvivlar på att staten förmår att försvara rättsstatens principer (rule of law). Flera jag träffar vittar om att alla delar av det samhälliga livet har blivit extremt politiserat på under de senaste två åren, där näringsliv, civila samhället och media tvingas välja sida enligt logiken att "är du inte med oss -så är du emot oss".

Den olösta namnfrågan har också gjort att landet alltmer vänt sig inåt. Vissa intellektuella börjar till och med tvivla på om landet verkligheten existerar eller egentligen bara en konstruktion - ett påhitt eller historisk restpost- medan andra, särskilt ledande politiker från regeringspartiet slår på den nationalistiska trumman mer än någonsin. Stadsbilden i Skopje har nästan helt förändrats sedan jag var här senast. Regeringen har satsat stort på att med lånade pengar resa olika typer av nationalistiska monument, alltifrån revolutionära hjältar från förra skelskiftet (som kämpade mot ottomanerna), det ortodox kristna helgonet Methodius, Moder Teresa (som var härifrån), samt flera stora skrytbyggen längs floden Vardars norra strand, däribland ett museum för ledande politiskapartiet. I mitten av anrättningen tronar den 22 meter höga bronsstatyn av enorm ryttare på häst omgärdat av rytande lejon och bronskrigare i hellensk krigsmundering. Det officiella namnet på monumentet är "krigare på häst", men alla vet naturligtvis att det är Alexander den store som avbildats, storleksmässigt finns det inte något som är i närheten av detta skrytbygge, inte ens i Grekland. Regeringen har till och med låtit bygga en Triumfbåge som Presidenten defilerade igenom när Makedonien firade 20-årsjubilium i september i år. Och på sätt och vis är många nya byggnader och monument runt om i Skopje, just verket av en bångstyrig och smula omoget land som just kommit ur tonåren.

Även om landet ekonomiskt växer i makligt takt så har limbosituationen om vad landet får heta och vart Makedonien är på väg också uppenbara konsekvenser på graden av utländska investeringar. Jämfört med andra länder i regionen är den väldigt låg. Folk jag pratar med vågar knappt tänka på vad namnfrågan "kostat " i reda pengar under de senaste decenniet och vad man annars hade varit utvecklingsmässigt. Försiktiga beräkningar talar dock om att landet är 100-tals miljarder euros fattigare än vad man annars hade varit. Den äldre genrationen som minns Jugoslaviens glansdagar säger till och med att de flesta makedonier, fortfarande försöker kämpa sig tillbaks till den levnadsstandard man hade 1987, för 25 år sedan!

Även om det på senare tid inte lett till våldsamma konflikter, så brottas landet också med allt svårare interetniska problem . Även om etniska Makedonier och etniska Albaner på regeringsnivå lever i något som kan liknas vid ett slags resonemangsäktenskap så har segregationen mellan folkgrupperna (särskilt albaner som utgör 25 % av befolkningen) ökat drastiskt och liknar idag en reell apartheidsituation. Albanska och etniska Makedonska barn går sällan i samma skola, är sällan med i samma sportkubbar, föreningar och för att inte tala om politiska partier. Yngre personer från albanskdominerande delarna har dessutom svårt att göra sig förstådda på makedonska som trots allt är det officiella språket i landet. Näringsgeografiska, kulturella och demografiska kopplingar till albanska grupperingar i Kosovo och Albanien gör sannolikt landet, än mer svårstyrt och demokratiskt svårhanterligt på längre sikt.  På Balkan råder ofta logiken att "Varför ska jag vara minoritet i ditt land när du kan vara minoritet i mitt"

Någon gång är dags för människorna på Balkan att acceptera var de råkar bo och vilka grannar de faktiskt har. Flytta länder och folk är nämligen betydligt krångligare... Hursomhelst är människor otroligt trevliga och också påtagligt europeiska. Olof Palme och Anna Lindh är båda namn att räkna med i denna del av världen, för inte att tala om Sverige fotbollslandslag med Zlatan i spetsen. På taxin på väg till flyget så drömmer chauffören och jag oss tillbaks till den magiska sommaren 1994 svenska landslaget grävde brons i USA och han berättar entusiastiskt och initierat om sina favoriter Brolin, Dahlin och Mr Kenneth Andersson...

Tack för ordet/ Joakim Anger