Blog.

Catharinas blog: Är jämställdhetsfrågan på väg att lyfta?

Catharina blogs about the World Bank's new report "Gender equality is smart economics!" and hopes that the research findings will be used to strengthen women's economic empowerment globally.

World Development Report 2012 har för första gången fokus på jämställdhet. Rapporten säger bl a att "Gender equality is smart economics!" Äntligen tänker jag!

För mig som nu i många år jobbat med kvinnors ekonomiska rättigheter och med integrera jämställdhet i budgetprocesser, är det välkommet att Världsbanken säger det som många jämställdhetsaktörer, experter och andra upplysta länge sagt. Förhoppningsvis kan Världsbankens röst lyfta frågan in där den ska finnas, i politiska beslut, policyutveckling och social och ekonomiska reformer.   Det var också kul att höra Anders Borg presentera rapporten vid UDs lansering med detta budskap. Sverige har drivit på bra i Världsbanken för att få upp jämställdhetsfrågan på agenda. 

Rapporten visar på stor framgång då det gäller att minska ojämställdheten inom hälsa och utbildning, vilket vi väl alla vet. Men den förklarar också varför inget händer när det gäller kvinnors ekonomiska situation. Man konstaterar ganska krasst att inte mycket hänt för att minska ojämställdheten. Även om antalet kvinnor som har betalt arbete ökat så att nu 4 av 10 lönearbetande är kvinnor, så tjänar t ex kvinnor i Bangladesh 12% av vad män tjänar, Sri Lanka, 50% och i Tyskland  62%!

Förklaringsmodellen visar hur ekonomiskutveckling, maktrelationer inom familjen, marknaden och offentliga och andra institutioners agerande hänger ihop och bestämmer förutsättningarna för lika tillgång till utbildning, egenmakt, och ekonomiska resurser. Dvs rättigheter och möjligheter på jämställda villkor. 

Nytt är att Världsbanken lyfter fram att betalt och obetalt arbete är ett av de viktigaste områdena att fokusera på, samhället och männen måste ta ett större ansvar. Kvinnors höga börda av obetalt arbete är ett stort hinder för deras deltagande i betalt arbete. Reformer måste till som förändrar detta. Det har ju länge varit en fråga som man svarat - ja ja vi ser problemet men det finns viktigare saker att göra först.

Världsbanksrapporten baseras på ett stort antal forskningsrapporter, det är kanske det som behövs för att man ska vara övertygande när det gäller att se ojämställdhet. På möten med Finansdepartement och ekonomer har jag ofta stött på kommentarer som:

- Våra lagar och reformer är lika för alla, alltså har kvinnor och män samma möjligheter. Det är bara upp till var och en att agera.

Eller så säger man - Vi vill ha ekonomiska bevis på att det är värt att jobba med jämställdhet. (Som det utan ekonomiska kriterier är helt ok att det är ojämställt, och att en stor del av befolkningen lämnas utanför...)

Så hur ska man egentligen få till en förändring i många länder där kvinnor har mycket liten ekonomisk makt, som i Östeuropa och de flesta utvecklingsländer? WB rapporten innehåller en studie där män och kvinnor i 19 länder deltagit och svarat på frågor kring makt och ekonomi, "The decline of the breadwinner , men in the 21 century". Läs den. Ja vad säger männen, jo de säger

-          En mans viktigaste roll är att försörja familjen, - Mannens viktigaste funktion i familjen är som försörjare. - Inkomst ger självrespekt, - Inkomst gör att man kan kontrollera familjen.

Män och kvinnor fick svara på frågan - vad ger makt? Utav 11 olika faktorer har 75-85% av alla män svarat att jobb och inkomst är viktigast. Kvinnor däremot har svarat att många andra faktorer, så som utbildning, social status, civilstånd, personliga meriter, och ledarskap . Det blir mycket tydligt att om en förändring ska kunna ske inom ekonomisk makt så måste männens empowerment breddas och också värderas i annat än pengar. Nu är kvinnor som får ekonomisk makt hot eftersom de tar "den enda makt" som män ser/har.

Intressant är också att män värderar utbildning lägre än vad kvinnor gör. Utbildning är mindre och mindre viktigt för att få jobb och för att tjäna pengar säger män. Kontakter är det viktigaste. Ja det talar fakta för också, män tjänar mer men har lägre utbildning. En viktig insikt när vi pratar om att pojkar presterar sämre, inte utbildar sig i samma uträckning som flickor, men att de sedan ändock har lättare att göra karriär och få anställning. Utbildning behövs inte och har inte samma värde för män som för kvinnor. Så länge jobbtillsättningar inte görs på meriter kommer kvinnor diskrimineras och män inte välja utbildning.   Eftersom inkomst är "det enda" som ger män status och makt, så är det också en viktig orsak till att i ekonomisk kris ökar våld i samhället, speciellt våld mot kvinnor. Om man ska minska våldet måste mer fokus vara på att förändra mansrollen. Män måste kunna identifiera sig med mer än försörjarrollen. Så mer fokus på att ändra begränsande normer och värderingar.

Därmed kan man väl konstatera att det inte går att förbättra kvinnors ekonomiska situation enbart genom att starta eget program, vilket oftast är huvudstrategi för att förbättra kvinnors inkomster.  Det finns flera studier som också talar för att formella jobb bör vara prioritet för kvinnor, läs Mary Hallward-Driemeiers artikel "Enterprising Women: Expanding Opportunities in Africa", om hur kvinnliga småföretagare måste betala med sex för att få tillstånd, gränsövergångar, varor för att driva sitt företag mm. Småföretagande ger inte bara små inkomster, utan har också negativ påverkan på självkänsla och skapar psykisk och fysisk ohälsa.

Så vad kan man säga, det mesta som sägs är känt, men desto viktigare att det sägs av Världsbanken, hoppas nu bara att det själva kommer börja använda den kunskap som det har, och att medlemsländerna använder den för att ställa krav på Världsbankens egna program och reformer.

Istanbul in January (photo by Marek Danielowski)

• 
• 
• 
• 
• 
• 

Blog: "Istanbul is the worlds most important city!"

I'm spending three days in Istanbul the last week of January, and on the wall of the first café I walk into I notice a framed news clip from a Norwegian newspaper with the heading "Istanbul is the world's most important city!" My curiosity was sparked and I spent the next few days trying to understand this majestic statement.

Obviously the meeting of east and west, Christianity and Islam, tradition and modern, is evident everywhere. It's evident in the buildings, the dress, and even in the behavior and attitudes of people. I'm impressed to see such a mix of tourists from all over the world; from Korea, Indonesia, Bangladesh, Iran, Sudan, Russia, etc. And I start to understand that the bragging statement might hold water.

I meet a well travelled businessman in the bazaar, who over a cup of tea expressed his joy in Turkey's developments. His spoke with pride of the reformed police force and the fight on corruption nationwide. Two policemen have become national heroes for turning down half a million USD bribe.

In April Indevelop will host the follow-up training course of Sida's International Training Programme 1325, for participants from Sudan, Georgia, DRC, Liberia and Colombia in Istanbul. And I can't think of a better city to bring together people from several countries, not only for logistical reasons, but Istanbul is a city that breathes development and democracy, and welcomes the meeting of minds.

• 
• 
• 
• 
• 
• 

Indevelop's Kick-off 2012

Indevelop started 2012 with an internal kick-off on January 17th at Långholmen! Långholmen was at one time a prison, but the conference centre assured us that "it is now an inspiring and relaxing environment that helps you let your thoughts run free".

The day was spent reflecting on the achievements and challenges of last year and looking at the way forward for 2012. We conducted an internal assessment of Indevelop's values and goals and discussed quality, development and effectiveness. 

We were happy to be joined by our two newest colleagues, Johan Dahlstrand and Susanna Rudehill who started with us the second week of January.

We rounded off the day with a Globe Trotter Quiz which turned more competitive than any other Indevelop activity to date. Our three teams competed for travel prizes:
- Professional Moms
- Newbie's
- Ekonomer utan Gränser

The winners were............... Professional Moms!

Skopje, Macedonia (photo by Joakim Anger)

• 
• 
• 
• 
• 
• 
• 

Joakim Anger bloggar: Historien som ett vapen

- Ett Makedonien på väg mot nya mål... Joakim Anger

Redan på flygplatsen i Skopje anar jag att något nytt är i gång i landet. I ankomsthallen i den sprillans nya" Alexander the Great Airport" välkomnas jag med SMSet, "Welcome to the cradle of civilization". Jag är på plats i Skopje för påbörja arbetet med att utvärdera resultat och dra lärdomar av det svenska stödet till Makedonien. Den svenska regeringen bestämt att stödet ska avvecklas och nu förväntas vi, ett team på sammanlagt 7 konsulter (varav 5 lokala), utvärdera stödet från starten 1999 fram till dags dato.

Den dubbla espresson smakar som vanligt ypperligt på kaféet vid det stora torget, makedonska flaggor, eller "frihetens nya sol" som den kallas vajar från de många nya och höga masterna. Jag får en känsla av att folket på torget går rakare i ryggen nu jämfört med sen jag var här sist, för två år sedan. Min första tanke är att Makedonen verkligen verkar vara på gång ekonomisk och att det nu har färgat av sig på självförtroendet. På gatorna i huvudstaden samsas splitt nya dubbeldäckare av Londontyp (visserligen "made in China") med gamla jugoslaviska dieselmonster och jag ser många nya mode- och designbutiker längs gågatorna.

Makedonien är sedan flera år ett kandidatland för att bli medlemmar i EU. Redan 2008 lovade Kommissionen i Bryssel att landet skulle få påbörja förhandlingar. Makedoniens södra granne har dock konsekvent satt käppar i hjulet för att landet ens ska kunna påbörja förhandlingar och den långa resan mot ett fullvärdigt medlemskap i unionen. Ett konsensusbeslut i det Europeiska rådet är nämligen nödvändigt.

Relationerna med Grekland är inte helt enkla, dessutom har landet också förhindrat att Makedonien ska kunna bli medlem i NATO. Orsaken som här i Norden kanske uppfattas som en bagatell och kuriosa är det sannerligen inte här. På Balkan är nämligen historien ständigt närvarande och används i alla möjliga och omöjliga sammanhang som ett vapen i debatten. Enligt Greklands regering kan Makedonien inte kalla sitt land "Republic of Macedonia" då det ju finns en region som heter Makedonien, där Thessaloniki är den naturliga huvudorten. I EU dokument kallas därför landet fortfarande för the "Former Yugoslav Republic of Macedonia" (FYROM)- vilket uppfattas som en grov kränkning av de etniska makedonierna, medan de etniska albanerna i landet i alls bryr sig om frågan och helst vill få den överstökad. Men med Greklands svåra ekonomiska problem och nya koalitionskrisregering (inkl. Nea Demokratia vars ledare Samaras har gjort politisk karriär på den makedonska namnfrågan) bedöms det av många som än mer osannolikt att Makedonien ska få påbörja förhandlingar inom de närmaste åren. Även om den grekiska situationen gett upphov till skadeglada skämt av typen - vet du hur en typisk tysk familj ser ut- nej? - Jo "en man med fru, två barn och en grek" så har Greklands ekonomiska problemklara återverkningar också på den makedonska ekonomin.

Till råga på allt har löftet från europeiska kommissionen att påbörja förhandlingar lett till en exodus av i stort sett samtliga bilaterala givare och andra internationella aktörer som bara för ett par år sedan såg en ljusnade och tydlig väg framåt för landet. Det är därför inte konstigt (utan närmast logiskt) att makedonierna känner sig övergivna och att politiska processer och utvecklingen i stort avstannar . EU skriver t.ex. i sin senaste sk. "progess report" att landet inte går framåt utan tillbaka beträffa skyddet av pressfrihet, och möjligheten för det civila samhället att verka i landet. Flera mediebolag som opponerat sig mot regeringen har på oklara grunder tvingats stänga igen sin verksamhet och alltfler tvivlar på att staten förmår att försvara rättsstatens principer (rule of law). Flera jag träffar vittar om att alla delar av det samhälliga livet har blivit extremt politiserat på under de senaste två åren, där näringsliv, civila samhället och media tvingas välja sida enligt logiken att "är du inte med oss -så är du emot oss".

Den olösta namnfrågan har också gjort att landet alltmer vänt sig inåt. Vissa intellektuella börjar till och med tvivla på om landet verkligheten existerar eller egentligen bara en konstruktion - ett påhitt eller historisk restpost- medan andra, särskilt ledande politiker från regeringspartiet slår på den nationalistiska trumman mer än någonsin. Stadsbilden i Skopje har nästan helt förändrats sedan jag var här senast. Regeringen har satsat stort på att med lånade pengar resa olika typer av nationalistiska monument, alltifrån revolutionära hjältar från förra skelskiftet (som kämpade mot ottomanerna), det ortodox kristna helgonet Methodius, Moder Teresa (som var härifrån), samt flera stora skrytbyggen längs floden Vardars norra strand, däribland ett museum för ledande politiskapartiet. I mitten av anrättningen tronar den 22 meter höga bronsstatyn av enorm ryttare på häst omgärdat av rytande lejon och bronskrigare i hellensk krigsmundering. Det officiella namnet på monumentet är "krigare på häst", men alla vet naturligtvis att det är Alexander den store som avbildats, storleksmässigt finns det inte något som är i närheten av detta skrytbygge, inte ens i Grekland. Regeringen har till och med låtit bygga en Triumfbåge som Presidenten defilerade igenom när Makedonien firade 20-årsjubilium i september i år. Och på sätt och vis är många nya byggnader och monument runt om i Skopje, just verket av en bångstyrig och smula omoget land som just kommit ur tonåren.

Även om landet ekonomiskt växer i makligt takt så har limbosituationen om vad landet får heta och vart Makedonien är på väg också uppenbara konsekvenser på graden av utländska investeringar. Jämfört med andra länder i regionen är den väldigt låg. Folk jag pratar med vågar knappt tänka på vad namnfrågan "kostat " i reda pengar under de senaste decenniet och vad man annars hade varit utvecklingsmässigt. Försiktiga beräkningar talar dock om att landet är 100-tals miljarder euros fattigare än vad man annars hade varit. Den äldre genrationen som minns Jugoslaviens glansdagar säger till och med att de flesta makedonier, fortfarande försöker kämpa sig tillbaks till den levnadsstandard man hade 1987, för 25 år sedan!

Även om det på senare tid inte lett till våldsamma konflikter, så brottas landet också med allt svårare interetniska problem . Även om etniska Makedonier och etniska Albaner på regeringsnivå lever i något som kan liknas vid ett slags resonemangsäktenskap så har segregationen mellan folkgrupperna (särskilt albaner som utgör 25 % av befolkningen) ökat drastiskt och liknar idag en reell apartheidsituation. Albanska och etniska Makedonska barn går sällan i samma skola, är sällan med i samma sportkubbar, föreningar och för att inte tala om politiska partier. Yngre personer från albanskdominerande delarna har dessutom svårt att göra sig förstådda på makedonska som trots allt är det officiella språket i landet. Näringsgeografiska, kulturella och demografiska kopplingar till albanska grupperingar i Kosovo och Albanien gör sannolikt landet, än mer svårstyrt och demokratiskt svårhanterligt på längre sikt.  På Balkan råder ofta logiken att "Varför ska jag vara minoritet i ditt land när du kan vara minoritet i mitt"

Någon gång är dags för människorna på Balkan att acceptera var de råkar bo och vilka grannar de faktiskt har. Flytta länder och folk är nämligen betydligt krångligare... Hursomhelst är människor otroligt trevliga och också påtagligt europeiska. Olof Palme och Anna Lindh är båda namn att räkna med i denna del av världen, för inte att tala om Sverige fotbollslandslag med Zlatan i spetsen. På taxin på väg till flyget så drömmer chauffören och jag oss tillbaks till den magiska sommaren 1994 svenska landslaget grävde brons i USA och han berättar entusiastiskt och initierat om sina favoriter Brolin, Dahlin och Mr Kenneth Andersson...

Tack för ordet/ Joakim Anger